ellieees

Var som vilken bilfärd som hellst men endå inte, helt plötsligt som jag satt och råkade börja tänka på min bortgågne farbror och kännde ett obehag av hur länge det kan ta innan det går in och innan man kan acceptera att det har hänt och att han är borta för alltid, det slår en då och då gör lika ont varje gång, vill bara kunna acceptera det och låta det vara något jag vet och kan leva med. har gått 1,5 år snart 2 år sen han försvann, men endå var inte han en av de närmsta.

Det var detta som ledde in mig på tanken att hur jobbigt ska det då inte vara om andreas skulle antingen skada sig, hammna i koma eller dö. Livet har sina risker varje dag finns dom vilket gör att jag måste försöka visa han var eviga dag hur mycket han betyder för mig så att han vet det!
Och mitt i dessa tankar försvinner allt jag lever ser och sitter och kör men allt försvinner alla känslor allt kan knappt tänka, tänk dig att alla känslor allt minnen allt bara förvinner utan någon anledning och du vet att det finns saker du vill känna och minnas men det är borta helt enkelt.

Efter ett tag kommer en hel drös gammla känslor kastandes över mig en hel del ensamhetskänslor, otillräcklighetskänslor/värdelöshet.
Fick lite smått panik men efter ett tag kom allt tillbaka mina minnen känslorna och dyl, men oavsett att det kanske bara hände under en 10-20minuters period så var det obehagligt nånting.